Glasrutor åt alla håll.

You let me in just to get out
För tillfället beskriver den lilla meningen mig och det förhållande jag har till mig själv alldeles perfekt.

You let me in just to get out

Murder City

Idag gick jag hem med Murder City av Green Day vrålandes i öronen. Jag hörde ingenting annat och jag tror att jag spräckte både trumhinnor och hörlurar.

Men ibland är det bara värt det. Ibland är det precis vad man behöver för att undvika att gråta resten av dagen.

Det är okej.

Desperate,
But not hopeless
I feel so useless in the murder city

Desperate,
But not helpless
The clock strikes midnight in the murder city

I'm wide awake after the riot
This demonstration of our anguish

This empty laughter has no reason
Like a bottle of your favorite poison

We are the last call
And we're so pathetic

Kokobom Smurf Smurf

Sjukt fånigt. Sjukt gulligt. Sjukt roligt.

Vad mer kan man säga?

Tja, när jag var liten ägde jag aldrig några surfhitsskivor och var mycket ledsen över detta. Nåväl, man kan väl ta igen det nu?

Parvelpuff!

Ibland bara händer det. Man får en så där helt fantastisk idé så hela världen håller på att spricka av din egen exaltation över att ha hittat/kommit på/uppfunnit detta underbara.

Jo då, detta händer mig ganska ofta. I alla fall exaltationen brukar dyka upp, dock utan anledning ibland... Igår till exempel, så kom det. POFF!! Jag tänkte att "Parvel" är ett sjukt mysigt, gulligt, roligt och susidusigt ord som används alldeles för sällan. Jag tänkte att här finns något stort... (Känner ni dramat?)

Därefter tänkte jag att man borde kunna sätta ihop parvel med smurf. Parvelsmurf liksom, hur fräsigt låter inte det? Men det var inte riktigt rätt. Så jag funderade några sekunder till (Man kan tänka briljanta tankar på kort tid, jag lovar.) och kom fram till att "Puff" vore det ultimata påhängsordet. Parvelpuff. Tänk dig. En parvelpuff, som i "Ja se, där har vi en riktig parvelpuff" eller "Hörredudu, din lilla parvelpuff, ska du med och spela pokémon?" Det är liksom mesigt och gulligt på samma gång.
...Identifiera mig? Hur menar du nu? Menar du att jag skulle gilla ordet parvelpuff därför att jag känner mig gullig och mesig? Nej vet du vad, det är det sannerligen inte! Det är för att jag kom på det själv och för att jag älskar allt som jag gör. Hmph!

Nytt favoritord? I sure think so.
Vilket är ditt och varför?

Supernova

Supernova ut i rymden
utan slut
utan slut

Att samla, att famla att... ramla?

I hela mitt liv har jag velat samla på något. Jag tror att de flesta vill det, egentligen. Det verkar liksom lite coolt, sådär. Dessutom får man ju något att lägga sin fritid på. (Och vem vill inte vara med i Guinness Rekordbok?) När jag var yngre gjorde jag havhjärtade försök att samla på sudd och bokmärken. Jag gav mig väl på pokémonkort också, fast utan någon egentlig glöd eftersom man inte direkt hade pengar att lägga på något av dessa saker, i den åldern.

Men nu är det faktiskt så, mina damer och herrar, att jag äntligen funnit det jag vill samla på. Det är faktiskt så att jag samlar på detta underbara redan nu.

Mina damer och herrar! Skåda! Mina pokémonfigurer!

Förutom dessa åtta (Om man alltså inte räknar pärlplattan i bakgrunden) har jag 13 till hemma i Nyköping. Totalt alltså 21 stycken. Mitt mål är att ha en utav alla 151 pokémon som finns i den första generationen. Det vill säga att jag har 130 stycken kvar att införskaffa på något vis. Nåja, jag har ju i alla fall något att göra.

Samlar du på något? Vad i så fall? Vad fick dig att börja samla på just det? Eller är det så att du har en dröm om att börja samla på något, men aldrig har tagit första steget?

Kärlek, konst, känslor och andra saker på k.

Har du någon gång blivit Kär i ett Konstverk? Jag har det.

Mig har det hänt två gånger i mitt liv. Fösta gången var det när jag såg The Kiss, eller Kyssen, som den Kallas på svenska, av Gustav Klimt. Den såg jag på ett konstmuseum i Österrike, och det fanns inte en chans i världen att jag någonsin skulle få äga den.

Den är fullkomligt fantastisk och underbar och den fyller mig till brädden med Känslor. Bilden har bredvid Kan på intet sätt göra den rättvisa; den är målad i guld och andra härligheter, som inte framkommer på denna bild.

Andra gången det hände mig var idag. Jag var på ett Konstgalleri där jag såg en målning vid namn Blå våg, blå rymd av någon som jag tror hette Elizabeth Sandén, eller något åt det hållet. Namn, namn, namn... Men i den målningen såg jag livet, jag såg mig själv och jag såg äventyret.

Denna tavla skulle jag Kunna äga. Det är möjligt. Men jag vågade inte fråga om priset. Därför att jag är feg, och rädd att få höra att jag visst inte skulle Kunna äga den.

Rädd och Kär, vem har inte varit det?

God natt.

Vårkänslor?

Våren börjar sakta men säkert att krypa fram ur sin gömma. Det är barmark, man kan utskönja fågelkvitter på sina ställen och solen behagar komma fram och värma vår omgivning till några grader över minusstrecket.

Många tycker att detta är alldeles fantastiskt. Det är väl klart man blir glad av solen, gräset, färgerna och värmen, livet som börjar växa och sprudla igen!

Jo, det kunde man ju tycka. Jag älskar solen, sannerligen. Och nog är det skönt med lite varmare väder efter en hel, lång vinter (även om jag fullkomligt älskar vintern). Men ändå får våren mig att må lite illa. Jag kände det när jag gick ut imorse. Det var sådär typiskt förvårigt. Det luktade till och med vår. Genast börjae magen knyta sig och jag ville liksom inte riktigt vara med. Vad hände med mörkret som kramar en, och vad hände med snön som lägger sig som bomull kring hjärtat?

Jag har fått höra att vårdepressioner är vanligare än höstdepressioner. Det kanske är sant. Och det vore väl för väl, för tillsammans är man ju mindre ensam, eller hur?

Just nu längtar jag till sommaren. Vad längtar du efter?

(För övrigt fick jag en R2D2-figur i hårdplast som kan låta från ett Happy Meal idag. Snacka om vardagsglädje att förgylla våren med!)

I mina drömmar har jag aldrig något namn

Välkommen till min blogg.
Slutligen har alltså jag, Hanna, valt att återuppta bloggandet, efter goda råd av den fantstiska Martina (http://www.singoallasstad.blogspot.com/ heter hennes blogg. Ber om ursäkt för att jag till en början skrev fel adress...)

Vad som dyker upp här återstå att se. Kanske blir det min vardag, kanske blir det dikter kanske blir det bara ord och fraser som jag tycker är vackra. Som titeln på det här inlägget.

Ett är i alla fall säkert. Det kommer inte bli mycket bilder. Nu är du varnad.